Att vara ett ljus, även i vardagen

är kanske inte alltid så lätt. Eller kanske det är så att man framförallt inte känner sig som ett ljus i vardagen.

Jag har förmånen att en ganska stor del av min arbetstid träffa människor som av en eller annan anledning inte kan nyttja trappor som vi andra. Alltifrån små barn till människor som vandrat på jorden betydligt längre än många av oss.
Ofta glömmer jag av mig och tänker inte på hur tacksamma människor blir av det som är min vardag, jag gör ju bara mitt jobb.

Men idag fick jag uppleva nåt fantastiskt. Det började som vilket montage som helst, men när jag gick ut genom dörren när hissen var monterad var jag alldeles upprymd. Tänk om varje dag kunde vara sån. Tyvärr är inte alla lika tacksamma, men dagar som den här förgyller verkligen mitt jobb.